Julia Lindblom.

För snart 200 dagar sedan flyttade jag till USA.

Publicerad 2012-02-13 02:51:36 i Utbytesstudent USA 11/12,

Jag fick tre timmars sömn den natten. Jag gick och la mig när klocka var elva och gick upp vid två. Känslan jag hade går inte att beskriva med ord, jag hade ont i magen, inte som man har när man är sjuk. Utan det kändes mer som att någon slitit ut  min magsäck, stampat på den och sen försökt sätta tillbaka den på ett snällt sätt. 
Jag satt i mittensätet i bak på vägen till arlanda, med lillebror på ena sidan och lillasyster på andra. Den två timmars långa bilfärden gick alldeles för snabt, jag sov inte en blund. 
När vi gick in på arlanda siktade jag en annan klarblå väska, väskan som alla EFare fått. Känslan i magen byttes nu ut mot något som kunde beskrivas som panik. Ville ta min lite för tunga resväska och springa tillbaka ut till bilen, sätta mig där och inte åka.
Kände mig som en zombie när vi checkade in resväskan, när jag stoppade ner min lypsyl och handkräm i en plastpåse. Så var det dags att säga hej då. Är det någon som kan berätta för mig hur man säger hej då till sin familj när man inte ska träffas på 10 månader? För jag hade ingen aning... och det har jag fortfarande inte.
Hur som helst började jag gråta, mamma började gråta, lillebror började gråta och eftersom vi började gråta började lillayster också gråta. Jag tror till och med att min låtsaspappa blev lite emotionell. 
När jag stog i kö för att checka in handbagaget hann den andra EFaren ikapp mig, hon var lång blond och kom från Stockholm. Hon gjorde hela proceduren lite lättare, vi åt macka till frukost och pratade. Hennes plan gick en timme innan mitt, så jag gick till min gate. Satte mig ner och läste Harry Potter, skickade ett "hej då" sms till vänner och familj. Så bordade jag mitt plan, jag satt och grät i två timmar. Bytte plan och styrde kosan mot Chicago, hade vid den tiden kommit över den akuta paniken, lyckades hitta min gate och planet till Tulsa relativt lätt. Sov i två timmar och så var jag framme. 
Känslan jag hade när vi gick ner för landning går heller inte riktigt att beskriva, fast på ett bra sätt. När jag såg min värdfamilj halvsprang jag fram till dem och gav dem kramar var jag så lycklig. 
Den kvällen kom dock paniken tillbaka, en ny säng, i ett nytt rum, i ett nytt hus... i ett nytt land, ren panik.
Min första morgon spenderade jag ute på verandan och pratade med mamma, grät som en liten baby gjorde jag.
Så länge sen, men jag kommer fortfarande ihåg det som om det vore igår. Blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på när jag sa hej då på Arlanda. Dock har jag lärt mig att leva med det, fast ibland kurar jag upp mig och gråter som en baby när jag pratar med mamma... fast inte alls lika ofta. 
Jag har lärt mig så otroligt mycket, vuxit som person och lärt känna några av de bästa personerna någonsin. Fast jag längtar fortfarande efter min familj och mina vänner så det gör ont, men snart får jag komma hem igen. Men innan dess ska jag hinna var med om mycket mer!
Tara, Jag, Courtney och Tiffany på flygaplatsen
Brenda, jag, John, Courtney och Tiffanny. Världens bästa host family!
Court, jag och Tiff. First day of school

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela